Men allt(,) som kommer i beröring med barnet, värjer sig mot dess ingrepp och hävdar sin egen existens.
Således är självhävdelsens kamp oundviklig, emedan allt håller på sig själv och samtidigt ständigt råkar i konflikt med andra.
Seger eller underkastelse, -- mellan dessa båda växlande öden svänger stridslyckan. Segraren blir herre, den övervunne undersåte: den ene härskar och övar "herradömets rättigheter", den andre uppfyller under vördnad och respekt undersåtens plikter.
Men fiender förblir de båda och ligger ständigt på lur: den ene lurar på den andres svaghet, barnen på föräldrarnas, föräldrarna på barnens (exempelvis deras rädsla). Antingen övervinner människan käppen, eller käppen människan.
I barnaåren går befrielsen ut på, att vi söker förstå tingen, "komma bakom tingen": därför listar vi ut allas svagheter, för vilket barn som bekant har en säker instinkt; därför bryter vi gärna sönder, genomströvar gärna dolda vinklar, spejar efter det förborgade och dunkla och försöker oss på allting. Har vi blott kommit bakom en sak, känner vi oss säkra. Har vi exempelvis kommit till insikt om(,) att riset ingenting förmår mot vårt trots, så fruktar vi det inte längre, vi har "vuxit ifrån det".
Bakom riset står -- mäktigare än det -- vårt trots, vårt trotsiga mod. Tid efter annan kommer vi bakom allt(,) som var ohyggligt och farligt för oss, bakom risets ohyggliga och fruktansvärda makt, bakom faderns stränga min o.s.v. och bakom allt finna vi vår -- ataraxi, d.v.s. vår oförskräckthet, vår fasthet, vår motståndskraft, vår övermakt, vår obetving(e)lighet. Det(,) som en gång ingav fruktan och respekt(,) drar vi oss inte längre tillbaka från, utan fatta mod. Bakom allt finner vi vårt mod, vår överlägsenhet; bakom överordnades och föräldrars barska befallningar står dock vårt modiga godtycke eller vår överlistande klokhet, och ju starkare vi känner oss själva, desto mindre synes det, som förut tycktes oövervinneligt. Och vad är vår list, klokhet, mod, trots? Vad annat än -- ande?
En lång tid framåt förskonas vi från den kamp, som senare ansätter oss så hårt, kampen mot förnuftet. Den skönaste barndomstiden går förbi, utan att vi behöver slåss med förnuftet. Vi bekymrar oss alldeles icke om det, inlåter oss inte med det, accepterar inte något förnuft. Genom övertygelse får man oss inte till någonting och mot de goda skälen, principerna o.s.v., är vi döva; smekningar, tillrättavisningar och dylikt har vi däremot svårt att stå emot.
Denna bittra kamp med förnuftet uppträder först senare och inleder en ny fas: i barndomen tumlar vi om, utan att grubbla mycket.
Ande betyder den första självförnimmelsen, den första detroniseringen av det gudomliga, det vill säga det ohyggliga, spökeriet, "de högre makterna". Ingenting imponerar längre på vår ungdomskänsla, vår självkänsla: världen har kommit i misskredit, ty vi är över den, är ande.
Först nu ser vi, att vi hittills inte har betraktat världen med uppbådande av anden, blott (själlöst) stirrat på den.
På naturmakterna övar vi våra första krafter. Föräldrarna imponerar på oss som naturmakter. Senare heter det: lämna fader och moder, betrakta all naturmakt som sprängd. Den är övervunnen. För den förnuftiga, d.v.s. den "andliga människan" existerar inte familjen som naturmakt: det uppstår ett behov att frigöra sig från föräldrar, syskon, o.s.v. Återfödas dessa som andliga, förnuftiga makter, så är de dock inte mer vad de förut varit.
Och inte blott föräldrarna utan människan överhuvud taget besegras av den unga människan: hon är henne inte längre något hinder, hon tar inte hänsyn till henne, ty, heter det nu: man måste lyda Gud mer än människor.
Allt jordiskt viker tillbaka i ett föraktligt fjärran under denna höga ståndpunkt: ty ståndpunkten är den -- himmelska.
Ställningen är nu fullständigt förändrad. Ynglingen intar en andlig ståndpunkt, under det att gossen, som ännu inte kände sig som ande, växte upp i ett andelöst lärande. Den förre försöker inte få tag i tingen, bryr sig exempelvis inte om att slå in (de) historiska data (kurs i originalet - IJ) i minnet, utan söker efter tanken(,) som ligger förborgad i tingen, exempelvis historiens andliga innehåll; gossen däremot förstår väl tingens sammanhang, men inte idéen, anden; därför hopar han stoff till stoff, utan att förfara aprioriskt och teoretiskt, d.v.s. utan att söka efter idéer.
Hade man i barndomen att övervinna världens motstånd, så stöter man nu i allt vad man företar sig på en invändning från anden, förnuftet, det egna samvetet. "Det är oförnuftigt, okristligt, opatriotiskt" o.s.v., ropar samvetet till oss, och -- avskräcker oss. Inte de hämnande eumenidernas makt, inte Poseidons vrede, inte Gud, hur väl han än ser i det fördolda, inte faderns straffande rotting fruktar vi, utan -- samvetet.
Vi "hänger oss nu åt våra tankar" och följer deras bud, liksom vi förut följde föräldrarnas, människornas. Våra handlingar rättar sig efter våra tankar (idéer, föreställningar, tro), liksom i barndomen efter föräldrarnas befallning.
Naturligtvis har vi tänkt redan som barn , våra tankar var bara inte okroppsliga, abstrakta, absoluta, d.v.s. ingenting annat än tankar, en himmel för sig, en ren tankevärld, logiska tankar.
Tvärtom var det blott tankar, som vi gjorde oss om ett föremål: vi tänkte oss föremålet så eller så. Kanske tänkte vi: världen, som vi ser, har Gud gjort, men vi tänkte ("forskade") inte över "själva guddomens innehåll". Vi tänkte kanhända: "detta är det rätta i saken", men vi tänkte inte över detsamma eller över sannheten själv, och sammanband inte till en sats: "Gud är sanningen".
"Guddomens innehåll, som är sanningen", efterforskade vi inte. Vid sådana rent logiska, d.v.s. teologiska frågor som: "Vad är sanning?" uppehöll sig inte Pilatus, om han än i enskilda fall inte tvekade att utforska vad sanningen var i föreliggande fråga, d.v.s. om saken var sann.
Varje tanke, som är bunden till en sak, är ännu inte absolut tanke, ingenting annat än tanke.
Att bringa den rena tanken i dagen, eller hänge sig åt den, är ungdomens glädje, och alla tankens ljusgestalter, som sanning, frihet, mänsklighet, människan o.s.v., hänför de ungdomliga själarna.
Men är anden erkänd som det väsentligaste, så är det ändå skillnad om anden är fattig eller rik, och man försöker därför bli rik på ande. Anden breder ut sig och grundar sitt rike, ett rike, som icke är av denna världen, som nu övervunnits. Så längtar den efter att själv vara allt i allo, d.v.s. fastän jag är ande, är jag dock inte fullständigt ande och måste därför söka den fullkomliga anden.
Men därmed förlorar jag åter mig själv, jag, som nyss funnit mig som ande, i det att jag känner min tomhet och böjer mig för den fullkomlige anden, som inte är min egen utan något hinsides mig.
Allting beror visserligen på ande, men är också varje ande den "rätta" anden? Den rätta och sanna anden är andens ideal, den "helige ande". Den är icke min eller din ande, utan just (en) -- idealisk, hinsidig, den är "Gud". "Gud är ande". Och denne hinsidige "fader i himmelen giver den helige ande åt dem(,) som bedja honom därom"1.
Mannen skiljer sig från ynglingen därigenom, att han tar världen, som den är, istället för att överallt vilja rätta på den och förbättra den, d.v.s. dana den efter sitt ideal. Hos honom stadgas den uppfattningen, att man måste förfara med världen i enlighet med sina intressen, inte efter sina ideal.
Så länge man blott känner sig som ande och skattar anden över allt annat (det är lätt för ynglingen att ge sitt liv, det "kroppsliga", för ingenting, för en löjlig förolämpning), så länge har man också blott tankar, idéer, som man önskar kunna förverkliga när man fått en verkningskrets; man har alltså ännu blott ideal, ofullgångna idéer eller tankar.
Först då, när man fattat kärlek till sig själv och har lust i sitt eget liv, som man går och står -- såsom förhållandet är med den mogne mannen -- först då(,) har man ett personligt eller egoistiskt intresse, d.v.s. ett intresse inte blott för vår ande, utan för total tillfredsställelse, tillfredsställelse för hela karlen, ett egennyttigt intresse. Jämför blott en gång en man med en yngling, om han inte synes er hårdare, småaktigare, egennyttigare. Är han därför sämre? Ni svarar (så står det faktiskt i originalet - IJ) nej, han har blott blivit bestämdare, eller, som ni också kallar det, mera praktisk. Huvudsaken är dock detta, att han gör sig mer till medelpunkt(,) än ynglingen, som hellre "svärmar" för annat, t.ex. Gud, fädernesland och dylikt.
Således uppnår mannen den andra självförnimmelsen. Ynglingen förnam sig själv som ande och förlorade sig åter själv i den allmänna anden, den fullkomlige, helige anden, människan, mänskligheten, kort och gott alla ideal; mannen förnimmer sig som ande av kött och blod.
Gossen hade blott oandliga, d.v.s. tanklösa och idélösa, ynglingen blott andliga intressen; mannen har kroppsliga, personliga, egoistiska intressen.
Om barnet inte har ett föremål(,) med vilket det kan sysselsätta sig, så har det tråkigt ty att sysselsätta sig med sig förstår det ännu inte. Å andra sidan kastar ynglingen föremålet år sidan, därför att föremålet väcker tankar hos honom; han sysselsätter sig med sina tankar, sina drömmar, sysselsätter sig andligt eller "hans ande är sysselsatt".
Allt icke andligt sammanfattar den unga människan under beteckningen innehållslöst. När hon likväl hänger fast vid det allra innehållslösaste (t.ex. vid tomma formaliteter), så sker det enär hon upptäckt ande i dem, d.v.s. emedan de är symboler för henne.
Så som jag finner mig bakom tingen, och därtill som ande, så måste jag senare också finna mig bakom tankarna, nämligen som deras skapare och ägare. Under andens tid växer mig tankarna över huvudet, vars foster de dock var; som feberfantasier omvärvde de mig och skakade mig med sin förskräckliga makt. Tankarna hade själva tagit form, blivit spöken, som Gud, kejsare, påve, fädernesland(,) o.s.v. Förstör jag deras form, så tar jag dem tillbaka i min egen och säger: Jag allenast är kroppslig. Och nu tar jag världen för vad den är för mig, som min, som min egendom: jag hänför allt till mig.
Stötte jag som ande världen tillbaka i djupaste världsförakt, så stötte jag som ägare andarna eller idéerna tillbaka i deras "fåfänglighet". De har inte längre någon makt över mig, liksom ingen "makt på jorden" har någon makt över anden.
Barnet var realistiskt, fånget av denna världens ting, tills det lyckades det tid efter annan att just komma bakom dessa ting; ynglingen var idealistisk, entusiasmerad av tanken, tills han arbetade upp sig till man, den egoistiske, som handskas med tingen och tankarna efter (sitt) eget gottfinnande och sätter sitt personliga intresse över allt annat. Slutligen den gamle? När jag blir en sådan, så ges det alltjämt tid att tala därom.