From blomigt@truls.org Sun Feb 27 13:15:34 2000 Date: Tue, 22 Feb 2000 00:22:11 +0100 From: Blomman To: Linus Walleij Subject: Re: Stirner... ----- Original Message ----- From: Linus Walleij To: Sent: Saturday, February 19, 2000 6:10 PM Subject: Stirner... Hade du en färsig textsnutt? japp, men den är liten...ush jag ville ju göra klaet...men med flytten och så kommer jag inte bli färdig än på ett tag § 3. Hierarkiet. De historiska reflektionerna över vårt mongoldöme, som jag episodiskt vill tillägga, gör jag inte med anspråk på grundlighet eller ens pålitlighet, utan bara för, att de syns mig kunna bidra till förtydligande av de övriga. Världshistorien, vars gestaltning egentligen fullständigt tillhör de kaukasiska, syns hittills ha genomgått två kaukasiska världsåldrar, under den första har vi haft att arbeta oss från vår medfödda n e g e r a k i g h e t, på vilket i den andra följde m o n g o l a k t i g h e t e n(kinesdömmet), som likaledes slutligen måste få en ända med förskräckelse. Negeraktigheten framställer å l d e r d o m e n, tiden för beroende av t i n g e n; mongolaktigheten tiden för tankarna, de k r i s t l i g a. Framtiden är det förbehållet att säga: Jag är ägare av tingens värld och jag är ägare av andens värld. I den negeraktiga världsåldern infaller Sesostris tåg och Egyptens och Nordafrikas betydelse överhuvud. Den mongolaktiga världsåldern tillhör hunner- och mongoltågen. Mitt värde kan omöjligt bli högt uppskattat så länge den hårda diamanten ickejaget står så våldsamt högt i pris, som fallet var såväl med Gud, som med världen. Icke- jaget är ännu allt för obetvingligt för att kunna bli förstört och absorberat av mig; snarare kryper människorna blott på denna orörliga det vill säga på denna s u b s t a n s, med nitisk verksamhet, liksom snyltdjuren på en kropp från vars saft de hämtar näring, utan att förtära den. Det är ohyrans iver och mongolens verksamhet. Hos kinesen blir ju allt vid de gamla och ingenting "väsentligt" eller "substantiellt" är underkastat någon förändring. Följaktligen har alla förändringar i vår mongoliska tidsålder blott varit reformatoriska, renoverande, icke destruktiva eller förtärande och förstörande. Substansen, objektet f ö r b l i r. All vår verksamhet var blott myrverksamhet och loppsprång, jonglerkonster på det objektivas orörliga snöre, dagsverke under de oföränderligas eller "evigas" herradöme. Kineserna är väl det mest p o s i t i v a folket, de är fullständigt nedgrävda i föreskrifter; men även den kristna världsåldern har inte kommit bort från den positiva, det vill säga från den "inskränkta friheten", "friheten inom vissa skrankor". På den mest framskjutna bildningsgraden förtjänar denna verksamhet namn av vetenskap, arbetandet på en fast förutsättning, en oomkullkastbar h y p o -t e s. I sin första och oklaraste form framträder sedligheten som vana. Att handla efter sitt lands seder och vanor - är då att vara sedlig. Därför blir ett rent sedligt handlande, en klar oförfalskad sedlighet, utövad på enklaste sätt i Kina; man stannar vid de gamla vanorna och sederna och hatar varje nyhet, som en med döden straffbar förbrytelse. Ty nyheten är v a n a n -s , s t å n d a k t i g h e t e n s, det g a m l a s dödsfiende. Det finns också i verkligheten inget tvivel om, att inte människan genom vanan skyddar sig mot tingens närgångenhet, mot världen och grundar sig en egen värld, i vilken bara hon känner sig hemmastadd, det vill säga skapar sig en himmel. Himmeln har då inget annat innehåll än det, att den är människans egentliga hemort, där inget främmande längre bestämmer över och behärskar henne, inget jordiskt inflytande längre gör henne främmande för sig själv, kort sagt, där det jordiska slagget avkastats och kampen mot världen funnit en ända, där ingenting längre är henne f ö r n e k a t.. Himmeln är slutet på f ö r s a k e l s e n, är den fria njutningen. Där förnekar människan sig inte längre någonting, emedan intet är henne främmande och fientligt. Men vanan är en "andra natur", vilken avlöser och befriar människan från sin första och ursprungliga naturlighet, genom att skydda henne mot dennas varje nyck. Kinesens utbildade vanor har sörjt för alla eventualiteter, och för allt "förutsett"; vad som än må komma, så vet alltid kinesen hur han har att förhålla sig, och han behöver inte vänta och bestämma sig efter omständigheterna. Från hans lugns himmel faller inget oförutsett över honom. Den sedligt invande och inlevde blir inte överraskad eller överrumplad. Han förhåller sig lugn gentemot allting, det vill säga med samma sinne, emedan hans sinne är skyddat genom hans seders försiktighet och inte bringas ur fattning. På bildningens eller kulturens trappsteg bestiger mänskligheten den första pinnen i och med vanan, och då hon föreställer att hon genom klättrandet till kulturen, samtidigt klättrar till himmeln, kulturens rike eller den andra naturens rike, så bestiger hon verkligen det första steget på - himmelstegen. Har mongoldömet fastställt tillvaron av andliga väsen, skapat en andevärld, en himmel, så har kaukasierna i årtusende brottats med dessa andliga väsen för att komma till botten med dem. Vad gjorde det väl annat än byggde på mongolisk grund? De byggde inte på sanden, utan i luften, de brottades med det mongoliska, stormade den mongoliska himmeln. När ska de äntligen förstöra denna himmel? När ska de äntligen bli verkliga kaukasier och finna sig själv. När ska "själens odödlighet", som i senare tider trodde sig vara ännu säkrare skyddad, då den presenterade sig som "andens odödlighet", äntligen slå om i "själens d ö d l i g h e t"? Under den mongoliska rasens idoga brottning hade människorna byggt en himmel, tills de av den kaukasiska människostammen övertog den motsatta uppgiften, uppgiften att storma sedernas himmel, den himlastormande verksamheten. Att undergräva alla mänskliga stadganden för att på den avröjda byggnadsplatsen skapa nya och bättre, att fördärva alla seder för att i dess ställe ständigt sätta nyare och bättre seder. Är hon då ren och verkligen värd det, som hon strävar efter att vara, och uppnår hon sitt sista syfte? Nej, hon är under detta skapande en "bättre" människa men behäftad med mongoldömet. Hon stormar himmeln blott för att åter göra en himmel, hon stormar en gammal makt blott för att legitimera en ny makt, hon blott - förbättrar. Likväl är slutmålet - hur ofta det än vid varje ny ansatts må försvinna för blicken - det verkliga, fullbordade störtandet av himmeln, sederna och så vidare, kort sagt den blott mot världen skyddade människan, människans isolering eller innerlighet. Genom kulturens himmel söker människan isolera sig från världen, bryta dess fientliga makt. Men denna himmelisolering måste likaledes brytas, och himmlastormandets sanna slut är - himmelns störtande, himmelns nedrivning. Förbättrandet och reformerandet är kaukasierns mongoldöme, emedan han därigenom åter på nytt framställer vad som redan förut var, nämligen en föreskrift, ett allmängiltigt, en himmel. Han hyser den oförsonligaste fiendeskap mot himmeln och bygger dock dagligen en ny himmel: staplande himmel på himmeln trycker han blott ned den ena med den andra, judarnas himmel river ned grekernas, de kristna river ned judarnas, protestanternas förstör katolikernas och så vidare - Stryker de himlastormande människorna det kaukasiska blodet av sin mongolhud, så blir de sinnesmänniskor begravda under den oerhörda sinnevärlden ruiner, den isolerade människan under sin isolerade värld, himlamänniskan under sin himmel. Och himmeln är anderiket, andefrihetens rike. Himmelriket, andarnas och spökenas rike, har funnit sitt rätta uttryck i den spekulativa filosofin. Här blev det uttalat som tankens, begreppens och idéernas rike: himmeln är befolkad av tankar och idéer, och "anderiket" blir så den sanna verkligheten. Att vilja förvärva andens frihet, det är mongoldöme, andefrihet är mongolisk frihet, sinnesfrihet, moralisk, sedlig frihet och så vidare. Man tar ordet "sedlighet", som liktydande med självverksamhet, självbestämmande. Blott detta innesluts inte däri och kaukasiern har snarare bara visat sig självverksam trots sin mongoliska sedlighet. Den mongoliska himmeln eller sederna, blev den fasta borgen, och bara därigenom, att kaukasiern oupphörligt stormade denna borg, bevisade han sin sedlighet; hade han inte alls haft med denna att göra, hade han inte i denna haft sin ständige, okuvlige fiende, så upphörde förhållandet till sederna och följaktligen sedligheten. Att hans självverksamhet alltså ännu är en sedlig, det är just det mongolaktiga hos honom, är ett tecken, att han i densamma ännu inte kommit till sig själv. Den "sedliga självverksamheten" motsvarar fullständigt den "religiösa och rättrogna filosofin", den "konstitutionella monarkin", den "kristna staten", "friheten inom vissa gränser", den "begränsande pressfriheten", eller med en bild - den på sjuklägrets fängslade hjälte. Människan har först då verkligt övervunnit sitt spöke, när hon haft kraft att avsäga sig, inte bara spöktron utan också tron på anden Den som tror på ett spöke, såväl som den, som tror på anden, söker båda en översinnlig värld bakom den sinnliga, de skapar, kort sagt, och tror på en annan värld, och denna andra värld, deras andes produkt, är en andlig värld: deras sinne fattar inte och vet inte av någon annan, osinnlig värld, blott deras ande lever i den. Utvecklingen från denna mongoliska tro på existensen av andliga väsen dithän, att också människans egentliga väsen må vara hans ande, är inte svår, och att all omsorg måste inriktas på denna "frälsning". Därmed blir inflytandet på anden, det såkallade moraliska inflytandet, garanterat. Det är därför iögonfallande, att mongoldömet representerar sinnlighetens fullkomliga rättslöshet, osinnligheten och onaturen, och att synden och syndamedvetenheten var vår årtusendelånga mongoliska plåga. Men vem ska även upplösa anden i sin intighet? Han som med anden framställde naturen som den intiga, slutliga, förgängliga, endast han kan avsätta anden till samma intighet: Jag kan det, envar bland er kan det, vilket jag obegränsat bestämmer och skapar, med ett ord - egoisten. Inför det heliga förlorar man all maktkänsla och allt mod. Man förhåller sig mot detsamma ödmjukt och vanmäktigt. Dock är ingenting heligt genom sig själv, utan genom att jag förklarar det heligt, genom mitt ord, min dom, mitt knäböjande, kort sagt genom mitt - samvete. Heligt är allt, som bör vara otillgängligt för egoisten, oberörbart, utom hans makt, det vill säga över honom. Helig är med ett ord varje - samvetssak, ty "detta är för mig en samvetssak" betyder just: "detta håller jag heligt". För småbarn, liksom för djur, existerar inget heligt, emedan man måste ha så utvecklat förstånd, för att kunna få plats för detta begrepp, att man kan skilja på "gott och ont, berättigat och oberättigat och så vidare. Blott vid en sådan grad av reflektion eller förstånd - religionens egentliga ståndpunkt - kan jag ställa den onaturliga(det vill säga den genom tänkande framkallade) vördnaden, "den heliga fruktan" i den naturliga fruktans ställe. Därtill fodras, att man anser någonting utom sig själv mäktigare, större, mera berättigat och så vidare, det vill säga att man erkänner en främmande makt, alltså inte blott känner, utan uttryckligen erkänner, det vill säga ger sig fången, låter binda sig, hänger sig i ödmjukhet, underdånighet, underkastelse och så vidare. Här spökar hela spökhären av "kristna dygder". Allt, för vilket ni hyser respekt eller vördnad, förtjänar namn som heligt. Ni säger själv, att ni bär "helig fruktan" för att antasta det. "Om ingenting vore heligt för människorna, så vore ju alla dörrar öppna för den obegränsade subjektiviteten, för godtycket!" Rädslan är början, och även hos den råaste människa kan man injaga fruktan; alltså redan här en damm för hennes fräckhet. Men med rädslan stannar begäret att befria sig genom list, bedrägeri, knep och så vidare, alltid kvar. Däremot ligger i vördnaden något helt annat. Här blir inte fruktat utan också ärat; det fruktade har blivit till en innerlig makt, som jag inte kan undandra mig. Jag ärar det samma, är intagen av det, är det tillgiven och tillhörig. Genom den ära jag visar detsamma, är jag fullständigt i dess våld och försöker inte en gång bli fri från det. Jag hänger fast vid det med trons hela kraft, jag tror. Jag är ett med det fruktade: "inte jag lever, utan det respekterade lever i mig!" Medan anden, den oändliga, är obegränsad, är den stationär, evig. Den nu till tillbedjan stegrade fruktan blir oantastbar: vördnaden blir förevigad, det respekterade blir förgudat. Människan är inte längre skapande, utan lärande(vetande, forskande och så vidare) det vill säga sysselsatt med ett bestämt föremål, fördjupande sig i det samma, utan tillbakavändande till sig själv. Förhållandet till detta föremål är vetandets, utforskandets och begrundandets och så vidare, inte upplösandets(avskaffandets och så vidare). "Människan ska vara religiös", det står fast; därför sysselsätter man bara med frågan, hur ska man uppnå detta, vilket som är religiositetens rätta sinne och så vidare. Helt annorlunda ställer sig saken, om man ifrågosätter själva axiomet, betvivlar det, om det också skulle störta över hopen. Sedlighet är också en sådan sedlig föreställning: man måste vara sedlig, och vara det på rätt sätt. På sedligheten själv vågar man inte tränga med frågan, om hon inte själv är en gyckelbild, en fantom. Hon förblir höjd över alla tvivel, oföränderlig. Och så fortgår det med det heliga, steg för steg, från "heligt" till det "högsta heliga". Man indelar vanligen människorna i två klasser, de bildade och de obildade. De förra sysselsätter sig, om de är sitt namn värdiga, med tanken, med anden, och fodrar en underdånig respekt för de av dem erkända tankarna, därför att de är härskande i den efterkristna tiden, vars princip just är tanken. Stat, kejsare, kyrka, Gud, sedlighet, ordning och så vidare är sådana tankar eller andar, som bara är till för anden. Ett vanligt, levande väsen, ett djur, bekymrar sig lika lite om dem som ett barn. Men de obildade är ingenting annat än barn, och den, som blott bekymrar sig om sina livs förnödenheter, är likgiltig för dessa andar; men emedan han också är svag för dem, så ligger han under deras makt och behärskas av - tankar. Detta är hierarkiets betydelse. Hierarki är tankeherradöme, andens herradöme! Hierarkiska är vi ännu den dag i dag, undertryckta av dem, som stödjer sig på tankarna. Tankarna är det heliga. De bildade och obildade stöter ständigt samman, den bildade mot den obildade och tvärtom, och inte bara som två skillda människor, utan också i en och samma människa. Ty ingen bildad är så bildad, att han inte finner glädje i tingen, är obildad, och ingen obildad är helt utan tankar. Hos Hegel kom den äntligen i dagen, vilken längtan just de mest bildade hyser till tingen, och vilken avsky han hyser mot varje "ihålig" teori. Hos honom ska tankarna fullt motsvara verkligheten, tingens värld, och intet begrepp vara utan realitet. Detta förskaffade Hegels system namn, att vara det mest objektiva, som om tanken och tingen däri firat sin förening. Men i verkligheten var det just tankens yttersta våldsamhet, dess högsta despotism och envälde, andens triumf, och därmed filosofins triumf. Högre kan filosofin inte komma, ty det högsta är andens envälde - andens allmakt. De andliga människorna sätta sig något i sinnet, som ska realiseras. De har begrepp om kärlek, godhet och dylikt, som de vill se förverkligade; därför vill de upprätta ett kärlekens rike på jorden, i vilket ingen mera handlar av egennytta, utan alla handlar av "kärlek". Kärleken skall härska. Vad skall man väl kalla detta, som de satt sig i sinnet, om inte - fixa idéer? Det "spökar ju i deras huvud". Det värsta spöket är människan. Man erinrar sig ordspråket: "Vägen till förtappelsen är stensatt med goda föresattser". Föresattsen att i sig fullständigt förverkliga männskligheten, att helt bliva människa, är av dylik fördärvlig art; härtill hör förutsättningarna att vara god, ädel, kärleksfull och så vidare. Bruno Bauer säger i sina Tänkvärdheter: "Denna borgarklass, som skulle erhålla en så fruktansvärd betydelse för den nyare historien, är inte förmögen till enda uppoffrande handling, inte till hänförelse för en god idé, inte till uppror; de ger sig inte hän för något annat än sina medelmåttiga intressen, det vill säga de inskränker sig alltid till sig själva och segrar till slut bara genom sin massverkan, med vilken de vetat att uttrötta lidelsen och hänförelsen, genom sin ytterlighet, med vilken de bemängt en del av de nya idéerna." Och vidare: "De har tillgodogjort sig endast de revolutionära idéerna, för vilka int de, men lidelsefulla och oegennyttiga män uppoffrat sig, förvandlat anden i guld. - Visserligen sedan de på dessa idéer brutit spetsen, konsekvensen, dess förstörande och mot all egoism fanatiska stränghet." Dessa människor är alltså icke uppoffrande, icke entusiasmerande, icke ideala, icke konsekventa; de är egoister i vanlig mening, egennyttiga, tänkande på sin fördel, nyktra, beräknande och så vidare. Vem är då "uppoffrande?" Väl den som sätter allt till sidan för en sak, ett mål, en vilja, en lidelse. Är inte den älskande uppoffrande, som överger fader och moder, som utstår alla faror och umbärande, för att komma till sitt mål? Eller den äregirige, som åsidosätter alla önskningar, alla begär, all tillfredställelse för sin enda lidelse, eller den girige, som förnekar sig allt för att samla skatter, eller den förnöjsamhetssjuke och så vidare? De behärskas av en lidelse, som bringar allt annat som offer. Men är inte dessa uppoffrande egennyttiga? Är de inte egoister? Då de bara har en härskande lidelse, sörjer de också blott så mycket ivrigare för dess tillfredställande; de går fullständigt upp i denna. Egoistiskt är allt deras görande och låtande; men det är en ensidig, begränsad och bornerad egoism - det är besatthet. "Det är av små lidelser, som människan inte ska låta sig fängslas. För en stor idé, en stor sak, måste människan bringa offer!" En "god sak", en "stor idé" är till exempel Guds ära, för vilken otaliga gick i döden; kristendomen som funnit sina beredvilliga martyrer; den allena saliggörande kyrkan, som girigt krävde kättaroffer; friheten och jämlikheten, till var tjänst de blodiga gilljotinerna stod. Den som lever för en stor idé, en god sak, ett system, ett upphöjt kall, vågar inte hysa världsliga lustar, eller egennyttiga intressen. Här har vi prästdömets begrepp, eller, som det också i sin pedagogiska verksamhet kan kallas, skolmästeriet; ty idealen skolmästrar oss.