Litteraturanmälningar: Resan utan slut
Roman
Linus Walleij
(utkom september 2015)

Författaren till detta verk är gissningsvis obekant, då han främst publicerat facklitteratur och essäer i olika marginella tidskrifter och periodica. Vi kan här inte gå närmare in på de viskningar om spökskriverier och researchkonsultation åt somliga etablerade författare som det ibland ryktats om, eller de under pseudonym publicerade prosastycken som av enskilda skribenter tillskrivits denne (varefter det på min fråga förnekats).

Vi följer i romanen en Böhmisk familj under 1810-talet, då de utvandrar från en landsända i industriell stagnation, mycket beroende på det alltmer skruvstädsartade skråsystemet. Den svenske konungens ombud lockar mot löften om mästarbrev ("en sådan detalj är för Sveriges och Norges konungar Karl XIII en petitess") att packa sitt bohag och bege sig till det kyliga norden. Berättelsen sker som ett inre narrativ, eftersom ramberättelsen rör en nutida släkting som under släktforskning upptäcker anfaderns dagbok i en låda på landsarkivet i Karlstad.

Här stannar berättelsen upp i en längre utvikning om tillverkningsmetoder för fönsterglas -- det är denna industri som inte fungerar i Sverige på grund av otillräckligt hantverkskunnande -- och vi får i sida efter sida i detalj följa hur den åldrige Nachtman blåser stora glascylindrar och klipper upp dem till plant fönsterglas, liksom den oerhört utdragna kylprocessen för att förhindra att glaset spricker, liksom hur glaset skärs och bearbetas till stycken. Detta avsnitt är med alla sina tekniska detaljer störande för läsningen och borde ha struktits ned. Utvikningen om hur överblivna glasbitar används för att pussla samman kyrkfönster torde vara allmängods och borde strukits helt.

Vi blir aldrig delaktiga i familjens (fyra vuxna och sex barn) beslut att fara, utan uppbrottet och stora delar av resan skildras ur ett av barnens perspektiv, den 7-årige Birgitta. (Barnets namn är valt med avsikt att anspela på den heliga Birgitta och färden är skriven med ett språk som parafraserar dennes uppenbarelseskrifter, en av berättarens många försök att knyta an till litteraturhistorien.)

Romanens huvudlinje antyds första gången ett av barnen blir åhörare till en konversation mellan de vuxna: familjen fruktar de rykten om moraliskt förfall i det protestantiska norden som de händelsevis delges från kyrkans företrädare: norra Europa beskrivs som ett tillhåll för extrema sekter av Calvins typ: asketer med föreställningar att belöningen för detta livet kommer först i eftervärlden (känt från Max Webers verk om protestantismens etik). Långt senare i romanen får detta en pendang i hur en av de unga vuxna i femte generationen konfronteras den på yttersta högerflanken populära amerikanske efterkrigsfilosofen Eric Vögelins beskrivning av hela det moderna projektet som ett gnostiskt uppror mot Gud, för att förverkliga eftervärlden och himmelriket här och nu på jorden. Som synes är de båda beskrivningarna av protestantismens etik diametralt motsatta, eller dialektiska om man så vill.

Ankomsten till Småländska Elghults glasbruk blir mjukare än väntat: familjen mottages med öppna armar och inlemmas i den lokala bruksgemenskapen. Vad beträffar yrkesverksamheten förklarar Frans och äldsta sonen genom demonstration hur glaset skall blåsas och magistraten utfärdar verkligen ett mästarbrev. Detta brevs värde är emellertid noll och intet eftersom skråsystemet i Sverige befinner sig i upplösning, något de Böhmska merkantilisterna aldrig kunnat föreställa sig. Förlagssystemen tar över allt och Nachtmans finner sig utsatta för stark konkurrens från oorganiserade hantverkare -- och som en reaktion börjar de tjuvhålla på sina yrkeskunskaper, för att desperat skydda sina intellektuella tillgångar. I en lång dialog berör äldste sonen och en av de få förtrogna svenskarna möjligheten att i Stockholm anhålla om patent på vissa av familjens hemliga tillverkningsmetoder, men bristen på förtrogenhet med den svenska byråkratin sätter käppar i hjulet.

Här åtgår ett kapitel till diverse lustigheter och lekar med det tyska och svenska språket av typen "sehr schön" -- "ja, jag ser sjön" (etc), förälskelser mellan olika personer i familjen och lokalbefolkningen, ännu mer detaljer rörande trakterandet av fönsterglas, naturlyriska inslag rörande Småland och hur de nya vännerna berättar om tidigare ofredsår och knappheten på landsänden. Det hela verkar ordna upp sig ganska bra på bara några år.

I detta läge inträffar den stora hungersnöden "året utan sommar" 1816, vilket orsakar stor social oro och lockar fram lokalbefolkningens sämsta sidor. Nachtmans får åse hur först en ensam jude, sedan två familjer med resandefolk och sist en familj av andra generationens finska invandrare som bott granne med dem drivs bort från orten, då de lokala invånarna anser att de är ''främlingar som äter som råttor ur familjen fat''. De är avvaktande som främlingar själva och inte satta i en position där de kan försvara de andra familjerna. Gamla farmor Hertha Nachtman sjunger långa klagovisor på tyska, och när hungern inte viker varseblir vi hur ortens kattögon på ett djävulskt vis sakta vrids mot Böhmerna själva. Även de få förtrogna som familjen haft vänder sig mot dem, och till sist uppenbaras ortens tankegods under ytan i en hetsig dialog mellan äldste sonen och den forne vännen (angående ett barn som fötts veckan innan och döpts på katolskt vis):

"Jag säger ge er av härifrån! Ni skulle aldrig kommit hit! Alla vet varför ni är här, jag var själv blind för det från början ... ni tjänar inte Gud, ni tjänar han med struten på huvudet i Rom! Ni vill alla äta oss ur huset och uppfylla jorden med era egna. Jag har sett hur ni ger de nyfödda andranamn från helgonhistorien ... era egna namn, de passar inte här! Här tar vi namn efter pappa, och det är bra så."

Dialogen fortsätter med hotelser och åtbörder och vi får bit för bit veta hur alla vänt sig mot familjen, och en historia om hur Drottning Kristina under sin tid i Rom i samråd med Påven utarbetat en plan att medelst agenter återföra landet till den katolska tron. Framställningen är misogyn visavi Kristina, svårt xenofobisk gentemot de katolska traditionerna och använder mustiga beskrivningar som vi känner igen från Tegnérs karakteriserande av "mörkaste Småland". Konspirationen följer samma mönster som Abbé Barruéls beskrivning av Illuminaterna och de hemliga sällskapens roll i franska revolutionen, och mycket riktigt resonerar här familjens egna fördomar om protestanterna och deras modernitetsprojekt tillbaka. Smålänningarna har byggt upp en föreställning om att familjen inte vill lära ut sina yrkeshemligheter eftersom de är makthungriga och vill använda sitt överläge för att styra över alla på orten. Därefter kommer de att försöka konvertera dem till katolicismen, exempelvis genom att i hemlighet bara anställa de som tagit kommunion.

I en skräckartad glasbubbla beskrivs hur familjen under omgivningens blängande förbereder sin egen avfärd. Knogar som vitnar runt påkar och liknande medan barnen gråter och de forna vännerna har vänts till de bittraste fiender av hunger och ryktesspridning. I kvällningen ger sig familjen av norrut och ser bakom sig hur gården de bott på sticks i brand. De egna kreaturen måste lämnas kvar. (Denna detalj förefaller osannolik i en tid av resursbrist och jag uppfattar den närmast som en Hollywoodeffekt.)

Det näst sista kapitlet avslutas i dur med att familjen vid en ö i Vättern finner ett uppehälle som glasblåsare där deras talanger uppskattas och efter att ha bidragit till uppbyggnad av ett lokalt glasblåseri drar norrut till Eda glasbruk och hjälper till att bygga upp verksamheten på orten där.

Här finns dock kvardröjande smolk av tidigare erfarenheter: mellandottern Katrin i andra generationen har en svår uppgörelse med farmodern Hertha under den så kallade Det går an-striden. Farfadern författar döende redogörelsen som "en mindre trevlig aspekt av att gå hädan samman med familjen, julen 1840"". Farmodern tar de konservativas parti, och i stundens hetta kommer det mörkkonservativa tankegodset om protestanternas traditionsförstörande och samhällsomdanande projekt upp till ytan, och sondottern lämnar det gemensamma julfirandet i vredesmod. Hon går hem till en bekant och fortsätter diskussionen där -- vilket mynnar ut i ännu en brytning med vännen, som tycker att farmoderns skall skickas tillbaka till Böhmen, dock inte sådan att hon marscherar ut ur även denna konflikt utan bara suckar. Så slutar alltså huvudberättelsen på ett ambivalent vis.

Det sista kapitlet är det längsta och skrivet i nutid, som en prolog av släktingen som i ramberättelsen gräver fram Nachtmans dagbok och läser om familjens öden. Här borde läsningen egentligen sluta eftersom övertydligheterna inte lämnar något åt den egna fantasin: Walleij understryker med alltför mycket blyerts de trådar som går från forna tiders främlingsfientlighet och fram i våra dagar: jämförelser med arbetskraftinvandringen från forna Jugoslavien efter kollapsen i Titos industriprojekt, jämförelser mellan protestanternas och katolikernas inbördes fördomar mot de inbördes fördomar som idag finns mellan så kallade etniska svenskar och andra religioner som hinduismen eller islam. Från det exoticerande över det likgiltiga till det rent främlingsfientliga. Naturligtvis förtydligas även parabeln om den modernitet, det upplysningsprojekt och den globalisering som hela tiden driver samhällsförändringen som en ''skummande malström'' (författarens något pompösa metaforik). Naturligtvis jämför den fiktive läsaren konspirationen om katolikernas övertagande av landet genom invadring och delning med den i våra dagar nippertossiga Eurabia-teorin som ju händelsevis omfattas av en del gycklare och driftkuckun i vår närmaste omvärld.

Här övergår snart berättelsen i en fantastisk Ouroboros-liknelse med en forsande ström som går runt och upp i sig själv, och hur den blir till en kanal i ett Escherskt omöjlighetsstileben, där vattnet rusar runt i all evighet, och de bräckliga farkoster och skeppsbrutna som far runt däruti är ute på denna resa utan slut, och där avslutas berättelsen i ett dånande, forsande crescendo. Denna tankefigur refererar till de genom berättelsen återkommande existentialistiska iaktagelserna.

Till sist vill jag ansluta till den kritik som hittills riktats mot boken i andra medier: Mikael Andersson skriver i Dagen (förutom ett antal petimäteraktiga anmärkningar rörande faktafel som ingen annan än den som suttit längst fram på söndagsskolan kan uppmärksamma) att:

"Det för mig oklara är varför helvetet förläggs till Småland och himmelriket till Västergötland och/eller västra Värmland? Kunde det inte lika gärna varit tvärt om (...) [romanen] som skulle belysa fördomar blir på så vis i sig fördomsfull (...)"

Här kan den uppmärksamme förutom de kristna dikotomierna notera en viss harmsenhet. Huvudpoängen med Anderssons recension är i alla händelser något i stil med att skomakaren (''ingenjör Walleij'') skall förbli vid sin läst, ty detta ämnesområde passar sig bättre för teologer och andra belästa, och mycket riktigt finns utkastade referenser till Jonas Gardell och P.O. Enquist vars inhopp på den kristet-historiska arenan mycket riktigt nedsablats i olika radanmärkningar i Anderssons skriftställande verksamhet. Den inomkristna harmsenheten kan vi lämna därhän eftersom den är något förutsägbar. Dessutom är han händelsevis från Småland.

Huvudpoängen om att det som skulle beröra fördomar i sig blir fördomsfullt kan vi dock inte bortse från. I min mening är det bara en händelse att detta blir fallet, eftersom boken i transportpartierna blir en s.k. roadmovie och den beskriver rörelsen från söder mot norr, och måste alltså stanna i norr, det var tvunget att förlägga intermezzot med lokalbefolkningen någonstans längs vägen. Att lägga det i Tyskland eller t.ex. på Bornholm hade säkerligen alienerat den svenska publiken. Om det fanns några glasbruk i t.ex. Skåne eller Blekinge som hade kunnat passa lika bra vet jag inte, utan detta blir en fråga tillbaka till författaren.

Hugo Sollfredstad