Assassinerna

Följande text är inskriven från J. Berggrens Resor i Europa och Österländerne vol I, Stockholm, Sam Rumstedt, 11 februari 1826. Den utgör den äldsta kända svenska skriften som avhandlar Ismaëlerna numera endast kända genom sina assassiner, lönnmördare. Sekten tillskrivs ofta en Hassan Ebn Sabah (med diverse stavningsvarianter) men som framgår av texten är historien knappast så enkel. Berättelsen om Hassan och assassinerna är populär i undergroundkultur och drogkultur, och repopulariserades av William S Burroughs och Brion Gysin på 1950-talet. Sektledaren, mördaren, galningen etc Charles Manson liknas ofta vid en Hassan Ebn Sabah som skickar ut sina med droger hjärntvättade mördarassassiner. Som ni ser förekommer denna Hassan endast som en fotnot i originaltexten, Ismaëlernas historia är mer komplex än så, och Hassan blott en marginell figur.

(Utdraget börjar nederst på sidan 336.)

Ismaëlerna1 nämna sig efter Ismaël, äldsta sonen af Djâfar-el Sadeq äfven Seid-el Abtal kallad, hvilken i rätt nedstigande linea härstammade från Ali, och var Ali-sektens eller Schiernas sjette Imâm (Öfverste-prest). Han dog i sitt fädernesland Medina, år 93 efter Hedschra. Ismaël var utnämnd till Djâfars efterträdare; men blef ad en tidig död undanröjd, och Imâms-embetet med detsamma öfverfördt på hans yngre broder Musa, ehuru Ismaëls söner härtill varit mera berättigade. Många häröfver missnöjda, vägrade derföre, att erkänna valets laglighet, bildade sig till ett eget parti, som skiljde sig från Aliterna, och antogo namnet af Ismaëler. Deras makt, som allt mer och mer befästade sig, grundlade ändtligen tvenne stora dynastier, af hvilka den ena (Fatimie) rotfästade sig i Egypten omkring år 910 af vår tideräkning, der den bibehöll sig 167 år, och den andra i Kuhestan eller Irak Adjemi 180 år sednare. Dessa Ismaëler, omförmälda af österländska historieskrifvare dels under det allmänna namnet af Ismaili, dels af Bátheni, hvarunder de sedan inbegripa de mer och mindre, i politiskt och religiöst hänseende, med hvarandra beslägtade bykena Qarmâthi2, Chorremi Bábeki, Mohámmar, Taalimie, Sabaje, Melahedi, Huzmi, Keisâni och Imâmi m.fl. -- voro under flera århundraden Asiens och Afrikas skräckbilder och mord-demoner. Det var ursprungligen i Kuhestan, hvilken provins Araberna kalla Djebâl eller Bergslandet, som deras förskräckliga religions-system skapades och stadgades. Deras härvarande chefer buro titel af Scheich-el Djebâl eller Djebals-fursten,3 hvaraf korstågens häfdatecknare blott gjort en enda person, under namn af Bergs-gubben, le vieux de la montagne, ehuru dessa Seminariiprefecter inalles voro åtta, som i oafbruten ordning efterträdde hvarandra, under en tiderymd af 171 år. Bergs-gubben,4 för att bibehålla denna benämning, sedan man vet hvad dermed menas, brukade på åtskilliga orter, der sekten var utgrenad, att med opiat-piller, under bar himmel och i herrliga, förtjusande lustgårdar, vid vattnets sorl och näktergalens sång, ingifva sina utvalda lärjungar den afgrunds-religion, som skulle elda dem till de rysligaste idrotter. Som detta opiat bereddes, liksom man än idag brukar göra det, genom extract af hamp-plantan, hvilken Araberna kalla Haschischie och Haschischin, hvaraf Korsfararne gjorde ordet Assassiner.5 Scenen för dessa feerier, dessa Armidas och Alcine's trädgårdar, hvarest bergsgubben, hvilken äfven kallas Ismaël, initierade sina förtrogna i de hemligheter, som hade de förskräckligaste, och ofta de aflägsnaste mord och illbragder till föremål -- sätter en arabisk författare6 vid Massiâd i norra Syrien, vester om Hâma. I denna trädgård, säges det, som täflade med paradiset i skönhet och förtjusning, var ett palats, der guld och silfver, perlor och demanter, muscus- och ambra-doft på det kraftigaste inverkade på sinnet. Här tillbragtes dagen under outsägliga njutningar, tills aftonen kom, då Ismaël kallade en i sönder af sina tillgifne, närmare intill sig, talade med honom om Imâm Ali's förträffliga egenskaper, mannamod, oförsagdhet, styrka och dygd, och gaf honom att dricka, tills han insomnade af opiatrus. Han lät derpå bära honom i en praktfull paviljong, der de skönaste, unga slafvar och slafvinnor omgåfvo honom, och tid efter annan bestänkte honom med vinättika, tills han åter qvicknade, hvarvid de omgifvande englagestalterna sålunda tilltalade honom: "Här är en af paradisets salar, och vi dess Hurri och skötebarn. Vore du död, skulle du evigt förblifva bland oss, men du drömmer blott, och skall snart uppvakna." Uppvaknad från den ljufva dvala, hvari han blifvitt försatt genom opiatet, och seende sig i samma ögonblick omgifven af allt hvad som å nyo kunde hänrycka och spänna själ och sinne, befann han sig, genom en plötslig scenens förvandling, helt ensam med Ismaël, som smekande tilltalade honom sålunda: "Hvad du har sett, har icke varit någon dröm, utan ett af Imâm Ali's under; vet, att han har skrifvit ditt namn bland sina utvalda i himlarna; om du bevarar den anförtrodda hemligheten (morduppdrag), är du säker på utgången, men om du yppar den, samkar du öfver dig Imâmens vrede; blir du dödens offer, så faller du såsom martyr, men akta dig blott att förråda dig. Du har blifvit en af Imâmens förtrogna, och införlifvad med hans hus, men om du icke i en evig tystnad bär ditt uppdragna värf, blir du en af hans ovänner och förskjuten från hans boningar." Öfvertygade, att de njutningar, de här nere smakat, väntade dem i ännu högre och evigt oföränderlig grad i det himmelska paradiset, svuro Ismaëlerne sina chefer, en blind lydnad, trotsade med en oerhörd djerfhet, de ögonskenligaste faror, och ansågo döden i hvad gestallt som helst, såsom den eviga lycksalighetens källa, såsom någonting att söka, snarare än att frukta, i synnerhet när det gällde undanröjandet af någon, som icke tillhörde Ali's orthodoxi. Handtlangare af denna karakter, som trodde, att själarne blott äro fängslade af det kroppsliga såsom verktyg, till utförande af deras Imâms befallning, samt att en själ, som lemnar kroppen under utöfningen af det kall, Imâmen uppdragit, skall uppflyga i ljusets saliga rymder -- sådane, säger jag, voro de pålitligaste, att använda till vågsama företag, som fordrade lika mycken blods-köld som hjeltemod. Också betjenade sig cheferna deraf, vid alla de tillfällen, de ville göra sig af med en ovän eller fiende, och sällan eller aldrig slog hämden fel. De bland Ismaëlerna, som utskickades i en sådan tjenstförrättning, lade sig öfverallt i bakhåll för det bestämda offret, och läto hvarken tid eller rum tillbakahålla det dolkstyng, som skulle öppna paradisets gyllene portar och föra dem i Hurris englasköte. Om de ertappades, hvilket ofta hände, så undergingo de med orubbelig ståndaktighet de rysligaste marter, utan tecken till klagan, och utan att någonsin förråda sin hemlighet. De österländska Regenterna, som hade en hämd eller ett äregirigt, blodtörstigt öga till en farlig rival, vände sig alltid till Ismaëlernas hof, såsom till ett dödens Seminarium, för att mot en större eller mindre summa, afköpa sin fiende lifvet. Det mordregister deras historia innehåller, och som af österländska häfdatecknare troget blifvit handhaft, sträcker sig från Persiens yttersta gränser till Medelhafvets kuster, från Euphrats och Nilens till Seinens stränder; ty de utskickades ända till Frankrike, för att mörda Philip August och Ludvig den Helige;7 och Korsherrarne fruktade Bergsgubben till den grad, att de till honom utbetalade en årlig contribution af 1200 sekiner. Flera bland dem, såsom Conrad de Montferrat, föllo likväl blodiga offer för Scheichens banditer, hvilka, för att lättare åtkomma de Christna, stundom läto sig döpas och antogo munkdrägten, hvarunder dolken, lik Jesuitens aqua tophana, dock alltid låg förvarad. Likaså utskickades ambassadörer med dyrbara presenter till Ismaëlerna, från flera af Christenhetens Furstar, såsom år 1265, från Tyska Kejsaren, och från Alphons, Konung af Arragonien. Den hängifvenhet, de hade till sina chefer, är förvånande. År 1193, förtäljer en historieskrifvare,8 gjorde Korsherren Henrik II, Grefve af Champagne, en resa till Konungen af Lilla Armenien. Ismaëlernas Furste skickade emot honom en härold, för att bedja honom hedra sig med ett besök, vid återresan. Grefven gjorde det, och blef emottagen med mycken ståt, samt för omkring öfverallt i hans land. De ankommo till en fästning med ett ganska högt torn, på hvarje af hvars altaner, tvenne hvitklädda män voro uppställda. Jag tviflar, sade Ismaëlernas Furste, att Ni har så lydiga undersåtare som jag. I detsamma satte han sig och spottade några gånger på marken, och genast kastade sig tvenne Ismaëler från höjden af tornet, och krossades. Ismaëlen, seende sin gäst utom sig af förvåning, yttrade, att om han så önskade, skulle på samma vis, alla de öfriga, som stodo deruppe, uppoffra sig vid det första tecken. Henrik undanbad sig skådespelets vidare förnyande, och måste tillstå, att hans undersåtare visserligen aldrig skulle gifva honom ett sådant prof af lydnad. Ismaëlen, efter att hafva gifvit Grefven dyrbara skänker, säger honom vid afskedet: "Om Ni har någon ovän eller medtäflare till thronen, vänd eder blott till mig, och jag skall låta mörda honom genom mina tjenare."

Det var den Mogolska eröfraren Holaku, som år 654 efter Hedschra, lyckades krossa Ismaëlernas välde uti Kuhestan och Persien, samt tillfångataga Rokn-ed Din, deras sidsta Furste. Sedan denna tid, har deras makt i de öfriga delarna af Asien, äfven varit bruten, liksom de sjelfva söndrade och spridde kring åtskilliga länder. I Persien äro ännu några qvarlefvor af dem i districtet Kóm, hvarest den lilla byn Kehk är Imâmens residens -- och i Indien finnas äfven några utaf dem, hvilka i brist af egen Öfversteprest, med dyrbara offer vallfarta till Kehk.

(Resten av texten om Ismaëlerna handlar om de kvarlevande ismaëlernas dekadens och förfall.)


Fotnoter:

1Se Mémoire sur les trois plus fameuses sectes du muselmanisme par M. Rosseau, Paris 1818.

2Quarmâthernas sekt stiftades af en viss Kersah, med tillnamnet Quarmâthi, af sin födelseort nära Kûfa, och lefde mot slutet af tredje seklet af Hedschra. De Persiska Ismaëlernas dynasti grundlades mycket sednare af Hassan Ebn Sabah, och blev Chalifâtets farligaste stötesten.

3Scheich betyder husfader, gammal man, byfogde, chef, furste o.s.v.

4Notice historique sur les Ismaëliens, par Mr. Quatremére, införd i Fundgruben des Orients, pag. 339.

5Silvestre de Sacy, sur la dynastie des Assassins, och i Moniteur N:o 210, an 1809.

6Sur le paradis du vieux de la montagne, par Hammer, infördt i Fundgruben des Orients, pag. 201.

7Se Quatremère loc. cit. pag. 362.

8Sanutus, Lib. III. pag. 201, citerad af Quatremère.