Jag har valt att beskriva ett av mina hobbyprojekt. Det må vara anspråkslöst och endast en person har varit inblandad, men jag är åtminstone väl bekant med den bakomliggande tankegången. I Rehab AK har Certec lärt oss att "man kan inte veta förrän man har provat", och tack vare erfarenheterna från mitt lilla bygge kunde jag le och nicka instämmande åt den tesen. I början av projektet trodde jag nämligen att jag hade lyckats klura ut den optimala lösningen enbart med hjälp av de små grå cellerna, men ack vad jag bedrog mig. När de tidiga versionerna (Mark I och Mark II) av min "produkt" togs i bruk märktes det tydligt att ingenting kan ersätta praktiska tester och jag fick vackert lov att illa kvickt utveckla (pust!) "Mark III".

Sätt dig bekvämt tillrätta i baksätet på tidsmaskinen så skall du få följa med till det glada 80-talet...

Midvinternatten var mörk och klar. Stjärnorna gnistrade och glimmade. Endast tomten var vak... Nä, det var inte sant för hemma i trädgården stod en förtjust 12-årig pojke med sin uppfyllda önskedröm: Julklappen det året bestod av ett teleskop från Clas Ohlson i Insjön. Månen var grann att se på med alla kratrar och orionnebulosan... nja, den var förstås inte alls lika imponerande som på bilderna i böckerna. Tänk om man själv kunde fotografera härligheten i stället för att bara titta. Tänk om...

De flesta astronomiska objekt är mycket ljussvaga och låter sig inte enkelt avbildas på film. Exponeringstiden kan räknas i minuter eller t o m timmar snarare än i de bråkdelar av en sekund som är tillfyllest för generöst solbelysta terresta objekt. Astrofotografens tredje största bekymmer (mulet väder och tätorternas ljusföroreningar toppar listan) är jordrotationen. Jorden roterar ett varv kring sin egen axel på ungefär 24 h. Från vår position på jordytan blir effekten att stjärnorna ser ut att röra på sig, och för att de inte skall bli utdragna streck på filmen krävs att teleskopet och kameran förses med en motor som kompenserar för jordens rotation.

Mitt första försök till motordrivning var ett hopplock av skrotdelar som jag hade hittat. Bilden nedan visar hur det såg ut. En liten elmotor (ej synlig), driven av transformatorn till en gammal bilbana från det forna DDR, parades med en växellåda (den stora aluminiumplattan) och det gummiklädda hjulet utgjorde en friktionskoppling som överförde rörelsen till teleskopets mekanik. Hastigheten blev mirakulöst nog ungefärligen korrekt, men bara ungefärligen.



Jag tog några bilder med denna anordning och resultatet var mycket bättre än utan någon drivning alls, men långt ifrån tillfredsställande. En ny, bättre motor med inbyggd växellåda införskaffades



och jag byggde en enkel elektronisk varvtalsregulator enligt bild. Tanken var att man via två rattar (en för grovinställning och en för fin) skulle pricka in rätt hastighet och sedan skulle allt sköta sig självt. Mark II var född.



Ett av problemen är att det inte finns en enda hastighet som är den "rätta" i alla lägen. Ljuset bryts i atmosfären och brytningen varierar med zenitavståndet. Enbart av den anledningen krävs det ständiga korrektioner mitt under pågående exponering. Till detta kommer irregulariter i mekaniken och elektroniken. Kugghjul är inte perfekta skapelser och varvtalsregleringen är temperaturberoende. Motorn ändrade varvtal när temperaturen sjönk och det gick aldrig att hitta en inställning som höll mer än 30 s. Dessutom hade jag gjort dåliga val av känsligheten hos rattarna. Grovinställningen var så grov att minsta beröring fördärvade allt och fininställningen var alltför okänslig och krävde en rejäl vriding på ratten. Känslan var helt enkelt fel.

Rattarnas storlek var väl tilltagen eftersom de skulle manövreras med händerna instoppade i tjocka vantar för att undvika köldskador mitt i smällkalla vintern. Det gjorde att jag ofta kom åt grovinställningen av misstag, och så var det kört för den gången. Rattarna borde således på en och samma gång vara både greppvänliga och inte alltför lättåtkomliga, två egenskaper som är svåra att förena.

Frustrationen växte och efter ett tag blev det dags för Mark III, den version som jag fortfarande använder. Ja, den blev faktiskt en framgång. Jag insåg att man aldrig skulle kunna pricka exakt rätt hastighet (den som inte ens existerar...) och att korrektioner är lika oundvikliga som den årliga självdeklarationen. Lösningen blev en styrning som en gång för alla injusterades för att ge någorlunda rätt hastighet och med möjlighet att vid behov under korta perioder köra motorn något snabbare (högerknappen i bilden nedan) och något långsammare (vänster knapp). Det handlar om knapptryckningar som varar mindre än 1 s. På detta sätt krävs ingen högt utvecklad finmotorik hos användaren. De två andra knapparna styr en annan motor, men den är inte viktigt för resonemanget. Knapparna är lätta att sköta även med vantar på händerna samtidigt som risken för felgrepp är liten.



Lägg märke till att hela knappsatsen inte är centrerad i lådan utan något förskjuten mot den övre kanten. Detta är ingen slump. Jag provade noga ut placeringen innan hålen borrades. Det visade sig vara mycket lättare att nå knapparna om de placerades en bit upp. Prova själv: Knapparna manövreras med tummen. Plocka fram en miniräknare och håll i favorithanden. Fyra fingrar på undersidan och tummen ovanpå. Lägg märke till att tummen gärna hamnar något ovanför centrum (beror i o f s lite på räknarens storlek), åtminstone när man har hållit i lådan en liten stund.

En tredje genomtänkt (skryt, skryt) detalj är ingången för kabeln. Min första tanke var att kabeln skulle gå in genom övre kortsidan och därmed vara vänd bort från kroppen, men jag upptäckte att det inte var bekvämt. Varför? Jo, när man (eller åtminstone jag) står upprätt med den lilla lådan i händerna lutar lådan en liten aning uppått (övre delen är några cm högre upp än den undre). Om kabeln då hade placerats i den övre delen hade den tenderat att vrida lådan ur händerna (kabeln har ganska stor massa) och man hade fått hålla emot helt i onödan. Med kabeln längst ned känns allting mycket mer naturligt. En liten detalj som faktiskt betyder en del.

På insidan ser Mark III ut så här



Vad duger då denna min skapelse till i praktiken? T ex till att ta vackra bilder på komet Hale-Bopp. Exponeringstid: 12 minuter.



Utan motordrivning skulle det ha sett ut ung så här (simulerad bild)




A boy with his toy

Mark IV av elektroniken är på gång. Den kommer att användas med ett större teleskop och ha betydligt bättre prestanda och fler funktioner, men handkontrollen kommer att se ut på nästan samma sätt som tidigare. Den är jag riktigt nöjd med. Detaljerna kring den nya versionen kommer att göras fritt tillgängliga på Internet för alla som vill bygga sig något eget.





Jag har ännu inte hittat någon att samarbeta med på denna kurs. Om du som läser detta befinner dig i samma situation går det bra att skriva några rader till bengt@df.lth.se. Jag har bläddrat i listan över tänkbara projekt och nr 53 verkar vara trevligt, men det är än så länge bara en lös tanke och jag är öppen för det mesta som är genomförbart utan att behöva ägna uppgiften all tid under vintern och våren. Generellt tycker jag att det vore trevligt om våra ansträngningar kunde leda ända fram till mål, d v s till något som verkligen kommer till användning.

Om du föredrar en mer lättsam beskrivning (en sådan som man ofta finner på tidningarnas ungdomssidor) av mig själv får du här ditt lystmäte...

Jag är en kille som vill ha nya kompisar i skolan för de gamla har tagit slut.

Intressen: Mysiga hemmakvällar med projektarbete i rehabiliteringsteknik

Bästa bok jag snart kommer att ha läst: Usability Engineering av Jakob Nielsen. Slutet är jättespännande för man vet inte hur det kommer att gå.

Favoritdjur: Katter
Favoriträtt: Tårta
Favoritdryck: Hobgoblin

Inne Ute
Rehab FK Rehab AK
Matlab HP48GX
6,0 på tentorna 2,9 på tentorna

Foto på ditt tidigare projekt = svar

Bengt Ask
bengt@df.lth.se