Klockan tio i nio är vi på väg från Falsterbo, och det är nu det börjar; med ett motorstopp utanför Ljungens Camping undrar vi hur det här ska gå — ska vi byta tändstift? Nja, anser swmike, den har nog inte uppnått rätt temperatur än. Så blir det motorstopp precis när vi kommer in i Ljunghusen, där jag springer igång swmike och därefter kutar tillbaka till mitt ganska otympliga följeekipage som jag parkerat lite snyggt på en busshållplats, och så kör jag efter. Det är nu jag börjar bli så där härligt halvfuktig på ryggen, som man gärna blir vid stress och äventyr. Hur ska detta gå, besiktiga en hoj som stannar stup i kvarten? Jodå, motorstopp igen vid Lotus House. Swmike har nu kommit på att han behöver choka på låga varv, medan den går fint på höga varv, så vi springer igång igen, och iväg kör swmike. Jag, som parkerat på en stickväg utan goda vändmöjligheter, kör rally med släpet i Höllvikens kulisser för att komma ut till huvudleden, och sedan har vi tappat bort swmike. Fint! Underbart! Tidsmarginalerna krymper i takt med att min rygg blir allt svettigare.

"Han är säkert före oss", menar jag, och johanna som är med i följebilen tycker det verkar troligt, så vi susar fram genom Höllviken. "Så här långt har han nog inte kommit", är min slutsats efter att ha kört igenom Höllviken, och således kör vi tillbaka. Blunder. Ingen swmike. Ingen motorcykel. "I have a bad feeling about this", citerar jag genast Harrison Ford i Star Wars. Nåväl, det är inte mycket att göra, eftersom vi glömt det där med telefoner och annat, så vi kör ut på vägen till Trelleborg. Ingen där. Vi kör genom Skåre. Inte ett spår. Men, vid stoppet i Albäck står en gasande swmike och väntar. Kalas! (Jag behöver nog inte påpeka att vi vid det här laget inte har någon tidsmarginal.) Vi kör igenom Trelleborg, och kommer faktiskt fram. Precis i tid, precis som om det vore på teve.

"Hur ska det här gå?", undrar vi, och upptäcker samtidigt att batteriet blivit urladdat, vilket omöjliggör en demonstration av signalhornets respektive blinkerns eminenta funktion. Då är det vår tur:

"Hej, alltså, vi har haft lite problem med tändningen på väg hit..."
"Mmmm.... Vill ni starta den?"
"Alltså, vi har haft lite problem att få igång den....."
(swmike är knappast diplomatisk och taktisk, men ärlig, vilket ju iofs. är bra.)
"Det verkar mest vara problem med den, tycker jag"
"Jo, men vi har kört den hit från Skanör-Falsterbo, det gick faktiskt"
(Ett mycket gott påpekande, hoppas han inser vidden av detta.)
"Ah, men då tycks den ju fungera hyfsat i alla fall, ju"
(Gött!!)

Basfunktioner som kontakter och reglage, ljus och signaler, kedja, däck, reflexer, bromsar, dämpare och annat fungerar ypperligt. Drevet är dock inte riktigt fastskruvat, vilket ger en etta i protokollet, och framhjulet är aningen skevt, vilket han tycker man borde fixa för att höja vägegenskaperna. Blinker och tuta vägrar som sagt visa vad de går för, men vår besiktningsman muttrar lite om fåniga motorcykelbatterier som är klena och dumma och fåniga, och egentligen inte duger någonting till alls. Jo, menar vi, det är sant, och vi lovar att de fungerar ypperligt. Okej, anser han, det har ni säkert rätt i, och så tar han vårt ord. (Vilket han ju gör rätt i, eftersom det var sant.)

Dags för testkörning. Då besiktningsmannen inte hade rätt chokningstrick, inte smekte motorn på rätt ställe och inte bad till Gud på rätt sätt var det ett under att han kom runt huset på den. Som reparatör av hojen vet jag ju att den fungerar bra _egentligen_, men är minst sagt felinställd, och det känns ju lite visset. Och så blir den godkänd. Vi är igenom besiktnigen. Vi klarade det. Det är fest.

Under besiktningen får vi reda på att motorcykeln är av årsmodell 1975 i stället för 1973, som vi trott, och i det trevliga och godkända besiktningsprotokollet kan swmike på hemvägen (då vi transporterade den på släpkärran) se att den inte varit besiktigad sedan ... ... 1982!! Den har alltså stått i SEXTON ÅR. Mäktigt. Vi skaffar ett nytt batteri på väg hem.